The following rantings is a personal reflexion in Swedish about
Magnus Haglund's new book about the Swedish concrete poet and text-sound artist
Åke Hodell.
Jag besökte släppfesten för Magnus Haglunds Hodell-biografi i tisdags. Haglund läste texter och samtalade med flera av de personer ur Hodells bekantskapskrets som nämns i boken. Gubbar allihop faktiskt. Nu är det inte så att jag har något särskilt emot gubbar (förutom som representanter för människosläktet i allmänhet naturligtvis, inbiten misantrop som jag är), men det ledde till en, visserligen småmysig, men ändå lite grabbig dunka-varandra-i-ryggen-stämning. Jag anar att Haglund väldigt gärna skulle velat varit med då, på 1960-talet, då det hände riktigt vassa grejer liksom ... men jag unnar honom gärna denna längtan.
Det behöver nästan inte sägas att boken är välkommen. Men den handlar framförallt om den bild Hodell byggt upp av sig själv. Att han använde sitt liv som material, och att vissa händelser och teman ständigt återkommer i hans verk, är välkänt, men detta gäller ju för de flesta konstnärer, visserligen i mer eller mindre hög grad. Ett minst lika intressant ämne för en biografi hade väl varit det vi
inte kan få veta om Hodell genom verken. Det skulle kanske inte ge en sannare bild av Hodell, men en annan. Och även om boken snarare är en introduktion till Hodells konstnärsskap än en vetenskaplig biografi, önskar jag att Haglund hade haft en mer kritisk inställning till sitt källmaterial, och inte låtit sig förföras av Hodells egen mytbildning.
Bokens sista kapitel handlar om Hodells position i dagens konstvärld. Det är många som tagit starka intryck av Hodells verk. Jag hör också till dem. Med en lätt överdrift kan man säga att "Mr. Smith in Rhodesia" gjorde mig till tonsättare, och "Skratta Pajazzo" spelade - tillsammans med Eyvind Johnsons "Strändernas svall" - förmodligen en viktig roll för mitt beslut att vapenvägra.
Men intryck behöver inte medföra, och är inte detsamma som, influens. Det sistnämnda måste utgöra en konkret och påvisbar inverkan på den influerades gärning. Det går säkert att hitta ytliga likheter mellan Hodells verk och de som härstammar från den yngre generationen ljudkonstnärer. Men Hodells gärning bars inte upp av poetisk teknik allena, utan av det slags starka etiska och politiska ställningstagande, som jag har svårt att finna i den svenska samtidskonsten.
Och därför finns det, enligt min mening, heller ingen som kan räkna sig som efterföljare till Hodell. Kanske skall vi inte sörja alltför mycket över detta; precis som Hodell vägrade bli en Ekelöf-epigon, är dagens konstnärer naturligtvis i sin fulla rätt att välja sina egna estetiska och moraliska utgångspunkter.
Nedan följer några recensioner från dagspressen. (Boken är förstås redan inköpt till EMS bibliotek och finns till utlån inom några dagar.)
